Snart ett år..

Idag är det ett år sen jag pratade med dig och vem kunde ana att det var sista gången jag fick säga hur mycket jag älskade dig?

Om nån dag är det ett år sen du försvann. om några dagar är det ett år sen dom hittade din livlösa kropp på botten. Om nån dag är det ett år sen mitt liv brakade ihop, dagen då jag förlorade en av de jag älskade mest. Förstår ni vilken ångest jag har som bara sitter och väntar att det bara ska vara över, att datumet bara ska passera så jag slipper få dessa äckliga känslor. Kan inte sluta tänka, oktober, kallt, vatten, död.. Orkar inte skriva så mycket om det, vill egentligen bara glömma.. Glömma glömma glömma hur det kändes när ord från en annan människas mun trängdes in i mina öron, man vill inte höra, men har hör allt klart och tydligt. Allt annat bara stannar upp, alla andra ljud, ens hjärslag, ens anding. Orden hittade vägen rakt mot hjärtat, åkte runt det, runt runt runt tills orden slet sönder det för att sedan komma in i själen och få mig att falla ner på marken och skrika av ångest skrika av rädsla, få mig helt knäsvag. Känner hur tårarna bara rinner nerför mina kinder, Jag ser på marken jag slängt mig på av förtvivlan hur det kommer tårar. Dropp dropp dropp. Jag kan se hur mina händer knyts och slår i marken, den kalla marken och jag vet att jag skriker. Men jag hör inget, jag hör absolut ingenting. Jag tror jag hamnade i chocktillstånd. Nu har det snart gått ett år och jag kan känna hur alla känslor kommer tillbaka, känns som igår.. Jag vet inte hur jag ska klara det här, jag är så hjälplös, jag är så ensam. Jag har en underbar pojkvän som stöttar mig och tröstar mig när jag gråter. Men jag känner mig så ensam. Jag saknar niklas. Jag saknar vad som en gång var mitt liv, jag saknar min bästa vän. Jag vill bara att han ska komma hem igen, till mig. Så jag kan hålla han i mina armar och aldrig släppa. Aldrig aldrig aldrig

Jag & erik fixade vid hans minnesstund i hamnen och det var såå många människor som
aldrig träffat han som kom och lämnade blommor och skrev brev, vi tackar er alla så mycke det var så fint av er,
så generöst.
Jag och erik bosatte oss nere viod hamnen under tiden han var i västervik.
Det var så skönt, för ingen i vvik äknde niklas så det kändes bara dumt att ta med dom till minnesplatsen, ^
jag behövde ju prata av mej när jag var där. Och det kunde jag med erik. En av mina bästa vänner som jag älskar djupt.

Jag & Erik i hamnen i västerfik där han hittades

Niklas. Min värld. Jag finner inga ord som kan förklara. JAG ÄLSKAR DIG!

Jag måste bara säga- TACK. Mina vänner, vuxna, personal. Ni har stöttat mig så ävla mycket i den här stora sorgen. Ni får mig att gråta av glädje. Ni bryr er så mycket. Tack, det betyder så mycket mer än ni kan ana!