jag vill bara slå ut allting, slå ut all min ilska. Men på vad? en jävla kudde? Ibland känns det som gamla jag kommer tillbaka, och vem är ens gamla jag? Emily som super och blir så jävla fjortisfull och går o slår sönder allt o alla som rör sig, som är kaxig och inte bryr mig om jag sårar nåns känslor när jag egentligen innerst inne hatar att såra andra för jag själv vet hur ont det gör. Jag hatar o bråka, men när jag når dåligt så skiter jag i alla och tänker bara på mig själv. Jag blir egoist. Jag blir rädd, tänker på gångerna i Västervik när jag fick blackout när jag blev arg. ( egentligen jättesårad) Hjärtat dunkar, siktar in mig på målet, triggar igång mig själv, väntar och sen flyger på. Jag har varit så jävla elak. jag skäms jätte mycket, men det har alltid för mig varit ett sätt att be om hjälp.. tydligen. jag visste inte de förrän efter ett samtal med min terapeft. Jaha säger hon att det är så, så är det så, tänkte jag.
och just nu hatar jag allt. Men jag försöker faktiskt.
Det är inte lätt att ha slutat med all antidepresivt medel som man har käkat hur länge som helst och sen att förvänta sig att jag är "Normal" Jag kämpar varje dag med att stå emot att ta några tabletter som jag vet gör att jag mår bättre, för jag försöker övetala mig själv att mitt liv är så pass bra att jag itne behöver det. Men de handlar inte om det. Det handlar om MIG, om mina tankar om min destruktiva sida som har tendens att komma fram ibland.. Det är därför jag vill ha medicin, för att få hjälp att orka. Ni verkar inte förstå att all min kraft går till att inte skada mig på något sätt. Men ni verkar inte förstå det. Känns som ingen förstår mig. Som min syster sa, det här är min blogg, ni måste få låta mig skriva av mig, jag behöver det.
Fan jag är så rädd för mig själv. Jag vill inte hamna på 40. Men det är tugnt. Plus att graviditeten tar så mycket ifrån mig. det är så hårt, så tufft. Så ja, jag sitter här o tycker synd om mig själv och gråter över att man faktiskt inte fattar hur tufft jag faktiskt har det och jag bara hör folk som klagar på mig när jag väl försöker, ska de vara så?
Usch, vill inte skriva mer, tårarna bara rinner och jag mår skit.
Jag vet hur du känner.. inte det destruktiva, men när du mår dåligt.. att du blir arg och "egoistisk". Det är hur jobbigt som helst.. När jag mår som sämst blir jag sur, nej inte sur, ledsen, för minsta lilla och överreagerar. Det går alltid ut på folk som egentligne inte förtjänar det, även om vissa personer gjort SMÅsaker som sårar mig så ser jag det som en rättfärdig ursäkt att ösa på med skit.. Jag försöker verkligen att inte göra det, men ibland lyckas jag bara inte ._. Har slutat med mina antidepp nu, för dom fungerade ändå inte i slutet och egentligen orkar jaginte ens må såhär dåligt.. vill liksom bara försvinna ._.
SvaraRadera