"Varför lär dom sig aldrig?" frågar vi oss själva med salta läppar av tårar som runnit och ett krossat hjärta av ett jävla besked,och en hjärna som inte kan koppla 1 +1. Nästan så man kan se sig själv där ståendes, konfunderad, förstår ingenting och ögonen som fryst fast på en punkt som inte existerar längre-Livet. Jag hatar den här känslan av otillräcklighet, sorg, ilska, ja alla känslor som dyker upp. Man fryser till is men man är ändå så varm att man kan gråta. "Varför lär dom sig aldrig när deras vänner stupat samma väg" Det är frågan vi ställer oss varje gång. Jag gick hem tidigare från skolan och på vägen slog det mig ; vi har tänkt fel. Vi har frågat fel. Vi kanske ska vända på det, eller rättare sagt, vi BORDE vända på det.
varför är det aldrig VI som lär oss?
Varför går vi på lögn efter lögn efter lögn när vi har beviset framför oss? Fan skitsamma, jag orkar inte spekulera. Man hinner inte sörja en vän förrän nästa går bort. Jag är glad att jag fick den tid med Tino som jag fick och jag kommer alltid minnas- precis som han sa varje gång vi sågs- när jag gick in i väggen på sjukan. Det tyckte ju han va kul "haha" fast de va han som brutit ryggen, de va väl lite kul. Jag har ingen lust att skriva, för jag vågar inte. tycker ni det är fegt? Att jag inte vågar? Jag vågar inte släppa fram mina känslor, jag har inte ens sörjt klart Nicke, jag har knappt börjat sörja Eddie, och NU ska jag sörja Tino. Det är för mycket död.
Jag önskar att jag aldrig gick till skolan idag, där satt jag själv, fick ett samtal och blev chockad, gick in i klassrummet ändå för jag tänkte att ; äsch, jag fattar inte vad jag nyss fått höra. Jag satte mig ner och POFF kommer världens jävla panik inrusandes i min kropp trots att jag försökte hålla de ute, känner mig paralyserad men lyckas springa ut från klassrummet in på toaletten och smäller igen dörren och början sen gråta. Jag var alldeles själv.. Sanna ringde mig, Tina också♥ Dock knappt velat prata, vad ska jag prata om? Vet ju inte vad jag ska säga? hur jag ska bete mig. Jag är så jävla ledsen bara fan kan ändå inte få ut nått när jag skriver..
Tack & lov för att jag ska få en familj snart, en riktig familj, hade jag inte haft knytet i magen så vet jag inte vad jag hade gjort nu faktiskt. FAN sitter & får upp massa minnen, saker han sagt till mig, saker vi hittat på tillsammans. Det gör så ont. Jag skulle aldrig vilja förlora er, mina vänner. Ta hand om er snälla. Jag älskar er, och förlåt för allt
Jag älskar dig ! Och det är i stunder som dom här som jag verkligen känner hur mycket vi behöver varandra, hur mycket vi måste finnas där för varandra. Att döden sliter isär människor samtidigt som den binder ihop folk , det är konstigt. Men nu är Tino Ante och Robin tillsamans igen, han är glad nu och det får vi oxå vara glada för!
SvaraRadera