Hos mamma

Sitter hemma hos min mamma känner att jag behöver henne, vill bara få dessa jävla dagar att gå, få ignorera mina känslor. Vet inte om de är så bra att dölja vad man känner ändå? Men har känt hela dagen att så fort ja börjat tänka på det så bubblar jag och känner hur jag inte kan ta det. Så jag dövar det genom att tänka på annat. Men de känns som ja lurar mig själv. men kanske bäst så, eller? Jag är ju så van att ha personal vid min sida dygnet runt. Jag är van att få äta lite stesolid och ett samtal, så jag iallafall mår lite bättre. mend den tryggheten är borta nu. Jag vågar inte säga vad jag tycker och känner. fan jag vill ju. De är så svårt. Men en dag, snart kanske ja kan skriva av mig, snart kanske jag kan prata av mig. jag har sån press. Ni anar inte vilken press jag har. En press jag sätter på mig själv.. Fan det är så jävla jobbigt.. fan ja vet ingenting, är bara så jävla tom men ändå fylld med massa känslor. förstår ni hur jag menar?