Mamma :( vem älskar mig egentligen?

Idag har jag varit osams med mamma i typ, hm .. Max 10 timmar.
och det gör så ont .:( jag älskar min mamma, jag hatar att vara osams med henne, hon är den enda jag har. tänk om hon skulle dö, och så är vi osams. Men för det ska jag ju inte acceptera vad som helst. Eller hur? Eller jag kanske har fel? Det sårar mig så djupt djupt in i hjärtat när vi är osams, Hon kallar mig så jävla dumma saker och jag gör det då tillbaka. vad ska jag annars göra? Och anledningen till att jag "accpeterar" att hon behandlar mig som hn gör är för att - jag har ingen pappa- han har lämnat mig, stuckit, övergivit mig, fått mig att tänka och undra vad jag gör för fel när ens förälder inte vill ha kontakt med en. Och såg gör mamma samma sak, får mig att känna att det är nått fel på mig, Inte konstigt att jag har psykiska problem, att jag mår psykiskt dåligt och har velat ta mitt liv, då dom jag älskade mest av alla stängde ut mig, fick mig att känna mig värdelös. Vill inte mamma och pappa ha mig, vem ska då vilja ha mig?
Jag vill bara veta VAD HAR JAG GJORT FÖR FEL? VD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG? HATAR NI MIG VERKLIGEN SÅ MYCKET? FÖRKLARA BARA VAD JAG HAR GJORT! Jag försöker ju göra allt för er.. försöker få er stolta över mig, få er att känna att eran dotter är bra på något, men ni stack, först pappa och nu velar mamma.
FÖRSTÅR N IN INTE ATT DET ÄR NI SOM TAR MITT LIV!!!
Så trött på att hon inte kan växa upp. HAr så mycket ilska inom mig som jag bara vill skrika ut på henne, men jag hindrar mig själv. Men snart kommer allt slå över och då vet jag inte vad jag gör. Om det ens är mot henne.

Tänk om jag gör något mot mig själv? som jag alltid gjort innan? Ja kolla bara på mina jävla armar, min ilska mot att dom inte funnits där har jag riktat med ett jävla rakblad mot mig själv och blir varenda JÄVLA dag påmind om deras svek då jag ser mina armar. JAG SKÄMS. jag kan inte ha ett linne på sommaren utan att SKÄMMAS. ALLA TITTAR PÅ MIG NÄR JAG HAR LINNE PÅ MIG OCH JAG SKÄÄÄÄMS!!!!!!! vill inte skada nån, så jag tar det som inget betyder, jag. FAN jag är SÅ rädd. Så rädd att åka på en depression igen. Jag kan inte njuta, ska inte ljuga och säga att jag njuter av mitt liv just nu, fast jag egentligen borde, har hittat mig nya underbara vänner, har kvar några från mitt "gamla" liv, har det underbart bra med min pojkvän trots att vi tjafsar lite då & då, mina syskon stöttar mig i allt, underbara svärföräldrar, min mormor är mitt allt, och jag går i skolan och är nästan helt fri från tvång. Men just nu har jag så svårt att känna känslor, jag har börjar gå ner mig mer och mer och att inte äta några antidepp längre gör det bara värre att stå emot att inte hamna i en depression igen Och jag vill vill vill vill verkligen INTE hamna där igen.

Jag vill INTE.

Jag är gravid och jag vill bara må bra. Men just nu kan jag inte.. Det är SÅ mycket runomkring mig,ni kanske inte ser det. Men jag pressar mig själv, klandrar mig själv och mår helt seriöst så otroligt jävla dåligt och jag hoppas jag tar mig upp snart, jag får skärpåa mig, för jag ska ha barn.. Och då har jag ännu mer press på att må bra, vilket gör att jag mår sämre. Förstår ni mitt dilemma?

Om jag bara kunde torka dessa jävla tårar