jag har länge funderat på att skriva en bok. En bok om mitt liv, om hur tjejer som faktiskt har fått diagnosen depression ( en av sakerna) kan ta sig ur det, komma ifrån det och faktiskt bygga upp sitt liv.Det finns en bok som heter "vingklippt ängel". Jag läste då endast några kapitel för den är så RÅ.
(rekomenderas inte)
Det handlar om en tjej som är självdestruktiv=en som gör sig själv illa-och hamnar på psyk och några olika behandlingshem,
och ja fortsatte läsa då jag var nere som mest, för jag ville få något att se fram emot, trodde att ; - wow denna tjej verkar vara på botten, nu ska jag läsa om hennes väg TILLBAKA till livet, men nej, ingenting.
Så med min stora besvikelse tog jag mina händer och slog ihop boken det hårdaste jag kunde och skrek ; jääääääävla idiot och slängde mig ner på golvet av frustration att ingen kunde hjälpa mig, ingen kunde få mig att må bra. Jag var totalt värdelös. Jag blev besviken på hennes bok,för de stod tips om hur man kunde ta livet av sig med piller utan att reflexerna skulle hänga med och spy upp allt det som kroppen känner att den inte behöver.. trots att jag flera gånger försökt ta mitt eget liv så är de inget jag faktiskt ville, utan det var mitt psykiskt dåliga mående som gjorde det när ja väl gjorde det. Allt de här ja prata om är Tabu, men tyvärr, nu slänger jag sanningen i era ansikten. FOLK TAR LIVET AV SIG PGA DEPRESSION bla.
Hon hade gett mig falskt hopp av förståelse. - Jävla idiot.
Jag själv, om jag skulle skriva en bok, skulle skriva om allt jag varit med om -därför jag ibland tvekar då det är mycket mycket personligt, inte bara själva händelserna. Utan tankegången jag hade när allt det här hände. Hur jag nästa gång skulle försvara mig- tills hur jag nästa gång skulle klara av att ta mitt liv.Allt i mitt liv har resulterat till att jag velat avsluta det.
ALLT.
och jag undrar, ska man verkligen ha gått igenom såhär mycket råa saker i min ålder? När jag var 10 hade jag gått igenom mycket för att vara en 10 åring , när jag sedan var 12-14 ( bland de värsta åren jag levt) så hade jag gått igenom mer än en i min ålder har gått igenom.. Jag kan inte skriva så mycket faktiskt, utan att bli så ingående. Men därför har jag tänkt, att skriva en bok. Men jag vet inte om jag vill blotta mig så. Saken är den att jag är en människa som bryr mig om andra.
Jag skulle kunna ta en kula för en främling, så att folk får tron på människor att de faktiskt räddar sina medmänniskor när det väl gäller. Jag är så, jag vill att alla ska må bra. Och tanken med denna boken är att få visa folk hur det verkligen tar på en ung flicka (gamla också, pojkar o allt) men ja som mig tex, det tar på en ung flicka att bli misshandlad, att växa upp i ett sånt hem, att varje dag få se sin mamma bli sönderslagen, att höra sina syskon gråta efter hjälp ,när man är i samma lägenhet, genom en dörr som är låst- efter vatten och mat. Få bli uppradade på rad och bli slagna med skärp för man har råkat spilla saft på matbordet , få ansiktet nerdoppat i VARM gröt för att man vill vänta med att äta för att det är- just- varmt. Det är bara en BRÅKDEL av vad jag varit med om. Och varför? Har jag gjort nått för att förtjäna det här? Klart jag tappar tron på mig själv och att tro att jag faktiskt inte är värd nått när jag gång på gång av olika människor som ska TA HAND OM MIG bara utnyttjar mig, slår mig, misshandlar mig psykiskt och fysiskt, gör saker mot mig som man borde bli dödsdömd för. INTE UNDRA PÅ ATT MINA DEMONER I HUVUDET SÄGER ATT JAG INTE ÄR VÄRD NÅTT. Att sen vid 16 års ålder flytta till ett behandlingshem där dom säger att " du är en människa, du är älskad" av en främling.
"yeaah right ska jag gå på erat fucking skitsnack?"
Det är så jag blev formad av allt det här, till en hänsynslös liten SKIT,jag skäms när jag tänker på hur jag var. En kaxig jävel som "inte brydde mej ett jävla skit".
Egehem har låtit mig bli den jag egentligen är, en snäll person som bryr mig och tar hand om folk, och inte den jag var när jag kom dit. En knarkande alkoholist som misshandlade människor på fester för att dan efter inte komma ihåg och för att veckan efter sitta och bli förhörd av polisen. Och ibland känns det som jag blir kaxig, då jag känner mig "Hotad" jag vill inte..
Jag vill skriva av mig allt i en bok, MEN endast för att visa att vägen tillbaka, visst den var svår, det värsta jag gjort i hela mitt liv. men jag vill bevisa att det alltid går. Nu är jag den jag vill vara och jag är starkare än någonsin och jag vill vara DEN som kanske "bara" har väckt upp en liten ung flickas ögon för att livetkan gå åt rätt håll, so may be it. Jag vill att hon ska läsa den boken jag önskar hade funnits där, med alla råd.
Ska jag eller inte?
du verkar vara en otroligt stark och snäll tjej, jag tycker absolut att du ska skriva en bok! jag skulle lätt köpa den :)
SvaraRaderaJag tycker lugnt att du ska skriva en bok! du behöver inte nämna ditt eget namn utan du kan skapa en s.k "profil"! jag tror att folk skulle lära sig mycket om styrka och vilja. samtidigt tror jag att du skulle växa ännu starkare än vad du redan är som individ. jag stöttar dig hela vägen och skulle lätt läsa boken! =)men tänk igenom först om du verkligen vill skriva en bok eller inte. det kräver mkt tid och även vilja. men har man viljan så klarar man av d ska du få se =D
SvaraRaderaÖnskar det bästa för dig!
// CMF
Emily, jag har länge föståt att ni inte haft det bra i eran uppväxt. jag tycker du är så jävla stark som verkligen tar upp detta ämne. jag gråter när jag läst detta. och jag beundrar dig som är så stark! om du känner att du vill hjälpa folk med detta så tycker jag verkligen att du ska sattsa på en bok ! du är bra på att formulera dig i text och du väcker verkligen kännslor ! även om vi inte känner varandra SÅ bra så ska du veta att jag finns här !och kom ihåg det du är lika mycket värd som alla andra oavsett vad någon dum idiot säger till dig! DU ÄR BRA! You go girl!! ta hand om dig! kram Towe
SvaraRaderaJag blir tårögd gumman :(
SvaraRaderaLäs "jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Jag har själv inte läst den - än, men ska låna den på bibban tänkte jag. Det handlar om en tjej som var mano-depressiv. Den ska vara sjukt bra!
SvaraRaderaHej gumman!
SvaraRaderaDu är så duktig på att formulera dina tankar och känslor till ord :).
Ville bara säga såhär, jag har oxå varit med om en rad orättvisor som barn, saker man som barn inte har makt över.. saker som inte är något annat än orättvisst helt enkelt..
För att överleva det som varit i ens förflutna, för att orka med och kunna acceptera det som va..
Så har jag alltid tänkt att Allt har sin mening!
Och även om man inte kan se någon mening med det just nu, så tror jag att det kommer, man får helt enkelt skapa sin egna mening av allt om man själv inte kan se nån.
Jag tror din mening med ett hårt liv är att du nu har erfarenhet och bra ordval att du kan skriva en bok till alla andra som lever i precis samma skit du gjorde. Att dom får känna att ingen är ensam med att känna som man gör i ett destruktivt liv.
Jag ser min mening av de orättvisa som hänt mej, det måste vara min erfarenhet och förmåga att dela med mig av den, oc h just därför hoppar jag på behandling o familje pedagog kurs, för att finnas där för andra men främst av allt för att ge mitt skitliv en mening!
Puss puss gumman // Joy
Hej! Först vill jag bara säga att JA jag tycker definitivt du ska skriva din bok! För det kommer alltid ligga i mörkret hur hemskt en del har det under uppväxten och bara NÅN kliver fram och tar ett extra steg även om det är tungt så kan det hjälpa någon, inte minst dej själv!
SvaraRaderaSen angående din kommentar, ja jag visar mina armar öppet (inte alltid men oftast), för jag måste lära mej leva med det. Och det är inte alltid lätt, det är faktiskt väldigt svårt men jag gör det för jag har lika stor rätt som alla andra att gå i kortärmat. Och jag ska inte behöva skämmas, andra ska inte döma mej, det enda sättet att visa detta på är att just våga vara offentlig med det. Jag har haft det skitsvårt och behövt ta till extrema metoder, det är ju inget man ska dölja! Det kommer aldrig bli något "accepterat" (inte accepterat på det viset att man tycker det är bra alltså, utan accepterat som så att folk ser vem man är bakom ärren) om ingen vågar visa sig. Det är verkligen jättesvårt, jag kämpar med det och har gjort länge men jag försöker pusha mej själv, stå för vem jag är och vad jag varit med om. Folk kommer antagligen alltid att titta på mej, så är det bara, det måste jag stå ut med. Men jag måste välja att leva livet precis som vilken människa som helst istället för att gömma mej.
Stort grattis till graviditeten och lycka till! Hoppas att du mår bättre snart :) Många kramar.